sagacarolina

Ska jag det?
Jag vet inte...
Ju fler dagar som går desto mindre vågar jag hoppas...

Jag kanske ska strunta i allt i stället...
Vända ryggen till en gång för alla?
Jag vågar snart inte chansa på att det ska bli något positivt ur det här..
Hoppet har alltid funnits...
Men det gör så ont jämt..
Det kommer iaf sluta med att jag blir sårad...

Förlåt mina negativa och pessimistiska inlägg just nu...

Men jag mår inte bra...
Inte alls...

Det blir inga fler inlägg nu fören jag har något positivt att skriva eller när jag får reda på hur det blir...

</3

Det är jobbigt nu! Väntan... Att få veta, veta om man duger. Duger gör jag ju så klart. Men kanske inte i allas ögon? Vad har jag gjort? Vore det inte på tiden nu? Nu om något att ta upp kontakten? Jag har så många frågor. Frågor bara du kan svara på. Ingenting kommer bli som det borde ha varit. Jag kan förstå det... Jag begär ingenting. Jag vill bara veta... Varför? Var kommer jag ifrån? Vem är jag? Borde jag undra? Borde jag vara nöjd med den jag är och det jag vet? Eller förtjänar jag veta? Vill jag veta? JA! Det vill jag... Kommer jag någonsin få veta? Jag dör inombords för varje dag som går, varje dag jag måste vänta... Det är jobbigt just nu... Tungt över bröstet... Jag känner mig okoncentrerad... Det är ditt fel... Varför blev det som det blev... Jag förstår inte... Vill du inte är det okej det med. Jag tänker inte tränga mig på. Men jag vill veta... Varför?

Vad säger man?
jag vet inte!
Gamla tankar kommer upp, jag vill inte!
Jag har försökt förtränga och glömma...
Jag vill inte känna något alls? vad har jag för rätt att känna något om någon man inte känner?
Vad har jag för rätt att känna förakt jämtemot ett liv, en människa jag hade men en gång förlorade?
Var jag delaktig i valet? Jag minns inte! jag vill inte minnas!
Varför tar känslorna över?
Jag vill inte, jag vill verkligen inte ta den här känslomässiga konfrontationen med vare sig mig själv eller någon annan som det berör!
Varför, varför måste man känna alls ibland?

Neee nu ljög jag ju! ;)
Men det känns fan som det!!

Nu är alla kurser som kan vallideras på omvårdnadsprogrammet valliderade förutom Omvårdnad som jag måste skicka in ett APU-intyg på. Men det ska väll fixa sig? ;D

Ja det är alltså:
• Vård och omsorgsarbete 200p
• Människan socialt och kulturellt 100p
• Aretsmiljö och säkerhet 50p
• Omvårdnad 150p

Kurser sen innan:
• Psykologi A 50p
• Datorkunskap 50p
• Hälsopedagogik 50p
• Kommunikation 50p

600p bara sådär ;)

Jag älskart! en utmaning men jag älskart! ;D

Nu var det Läääääääääääääääääänge sedan!
Men vad ska man skriva egentligen när man har häcken full hela tiden?

Med häcken full menar jag:
Jag har ett jobb där jag är på 4 olika ställen (vården)
Ett annat jobb som ofta innebär massa snusk (städ)
Plus att fantastiska jag har fått för mig att plugga är bra O.o

Nu är det visserligen inte plugg i den bemärkelsen, men endå.
Jag håller på att vallidera bort en massa kurser till hösten när jag väl tänkt börja plugga på riktigt...

Den övriga tiden försöker jag ägna familjen med gott mod så gott det går.
Plus att man ska försöka ge tid åt alla andra betydelsefulla människor som man saknar!

Jag känner faktiskt att orken börkar tryta...
Jag skulle lätt ta ett fri-år om jag kunde...
Ett fri-år som jag skulle ägna alla mina nära och kära och mig själv förstås...
Jag har fasiken gjort saker året runt sen jag slutade gymnasiet...
Jag började jobba igen när Saga var 6mån, hur normalt är det egentligen?
Jävla ekorrhjulet med jobb tar ju aldrig slut känns det som :/

Jag skulle behöva ta det lugnt...
Min kropp känns trött och tung nästan varje dag... Jag är 23?! wtf?
Det är tur att jag är som jag är, glad och possitiv, på snudd till naiv...

Vad gör man åt det?
Jo man hoppas! Man drar sig i kragen!

Ett steg närmare öppningen på ekorrhjulet är ju faktiskt att plugga...
Men jag måste jobba lite till först...
Alla jävla måsten!

Det är tur jag har människor runt mig som bryr sig, som förstår, som stöttar och vet att jag älskar dem!

Jag älskar alla mina vackra människor som gör mina dagar uthållbara!
Varje vackert ord stärker min själ!
Jag smälter inombords och tårar av uppskattning rinner ofta ner på mina kinder...

Det är tufft! Men livet är definitivt värt att leva!

♥

Tack för att ni finns!